Normaltid

Hösten har aldrig varit min favorit. Det är vackert, men ångestfylld. De långa, kalla och blöta monsunmånaderna… Jag sitter inne och längtar ut. För några år sedan hade jag regnkläder på mig varje dag. Oktober till januari.

Monsunmånad, göteborg 2013

Ikväll ställer vi om klockan till normaltid. På sommaren använder vi något som heter sommartid. Då ställer vi fram klockan en timme så att vi får ljusare kvällar. Jag har aldrig förstått. På sommaren har vi redan ljusa kvällar. På vintern har vi mörka kvällar. Är det inte då vi borde ställa fram klockan? På morgonen är det ändå mörkt. Det kommer säkert från en tid när man behövde gå upp tidigt på morgonen för att hinna sitt arbete innan det blev mörkt igen?

Hur känner ni för hösten? Mysigt att krypa in i en tjock filt vid TVn? Eller med en rastlöshet i kroppen?

Höstbilden är från Sandsjöbacka i Fredags. Ett av mina nyfunna favoritställen i Göteborg. Glöm inte gå dit!

Göteborgsvinter

Vill man fånga vintern får man va snabb. Jag vaknade och tittade ut. Såg snön och begav mig ut direkt. Den brukar ju som mest få ligga vit och fin nån dag. Nu ikväll är det +2 så det kletar mest.

Jag va ute några timmar så fort det ljusnade. Hundägarna va såklart ute men också oväntat många joggare.

När det händer nått otippat (som i detta fallet snö i götet) blir det enklare att prata med folk. Man tittar på varandra, ler och säger hej. Kanske pratar man lite om snön också? Man är ute på samma villkor på nått sätt? Det gör man aldrig annars. Varför är det så? Har ni tips för hur man får kontakt med folk i vanliga vardagen? Det vore kul att fota mer där också men det känns svårare.