Mikaela ♥ Fredrik

Grattis Fredrik! Grattis Mikaela! Så himla fina! Ni är finaste fina!

Min vän Fredrik ringde mig för några veckor sedan och frågade om jag ville fota dem på morgonen innan de gifte sig. Givetvis tänkte jag. Kul! Sen fick jag kalla fötter. Hur fotar man egentligen sina bästa vänner på en av deras största dagar?

Jag funderade mycket på hur jag skulle få det lagom seriöst. Utan att bli stelt. Jag och Fredrik umgås mycket och det är en hel del trams, skratt och skoj. Ska jag undvika det eller är det okej? Hur vill de ha sina bilder idag? Och om tio år? Hur vill deras föräldrar och släktingar se bilderna? Känner vi varandra på samma sätt allihopa? Förmodligen men kanske inte helt.

Jag ville komma nära och visa deras känslor för varandra. Att sudda bort alla andra saker runt om. Jag funderade mycket på det. Min plan var att låta eventuellt trams få vara med men att vara noga med att fota både och. Jag har inte fotat bröllop innan så jag var nervös de första bilderna. Jag hade gjort research och hade en plan men det kändes stelt. Fyra bilder senare hade jag glömt det och gick bara på autopilot. Att ta bilder, bröllop eller ej, handlar väl ändå mest om att möta människorna?

Solen strilade ner i ekskogen. Det gick förbi mycket folk och jag tror det hjälte oss att slappna av. Alla utom en stannade och tittade med ett stort leende på läpparna. Det var otroligt roligt att fota er!

Återigen grattis Fredrik och Mikaela! Ni är bäst ingen protest!

Nya webbar för Skolperspektiv & UGL Ledarskap

Precis innan sommaren började jag ett sammarbete med min vän Richard. Det resulterade direkt i UGL Ledarskap och Skolperspektiv. Två webbar som båda behövde lite kärlek. Både genom att byta plattform till WordPress, ett visuellt ansiktslyft och en kortare workshop i att tänka och skriva webb.

UGL Ledarskap

Jag ser ofta att en stor del av ett webb-jobb är att utbilda och inspirera till vad man kan och bör göra med sin webb. Att öppna kundernas ögon för både digitala och sociala medieplattformar.

Skolperspektiv

Jag satt bland annat en eftermiddag med Christian på Skolperspektiv och det var så himla spännande och inspirerande att se honom förstå möjligheterna. Sen att han ger också mig en otrolig energi genom sin berättelse är en bra bonus :)

E-handel, blogg och hemsida till ValueLife!

ValueLife är ett nystartat företag i Kungsbacka som driver yogakurser, håller i olika events och aktiviteter och säljer produkter. Allt inom ramen för välmående och hälsa.

Under våren har jag hjälpt dem att skapa en hemsida med blogg och e-handel. Sidan är byggd i WordPress med WooCommerce.

En stor och viktig del i arbetet har varit att lära Catrin och Eva att själva arbeta med webben och att hitta rätt verktyg så de själva kan och vill använda hemsidan för att nå ut så bra som möjligt. Att börja tänka webb helt enkelt. Vi har haft utbildningar och workshops med många bra diskussioner där frågorna kan vara allt ifrån praktiska småsaker, som hur man sparar en bild för hemsida, till större strategiska frågor för att knyta ihop events med både sociala webben och egna hemsidan.

Tanken är att vi även framöver arbetar ihop för att utveckla hemsidan vidare. Men just nu är jag mer support och bollplank och det är så himla kul att se hur de själva jobbar vidare på hemsidan dagligen!

Några tankar om att jobba mindre

Senaste veckorna har vi hört om att olika företag i göteborgstrakten låter sin personal arbeta sex timmar per dag istället för åtta. Med samma lön som tidigare. Det finns många liknande försök i olika branscher där man har använt allt ifrån hälsoskäl till arbetsbrist som argument. T.ex. har jag för mig man på Scania valde att låta personalen gå ner i tid istället för att säga upp personal under sämre tider.

Jag valde att sluta jobba heltid för snart fem år sedan. Sedan dess har jag jobbat mellan tre och fyra dagar i veckan. Jag har varit på några olika ställen både som tillfällig extra-personal och under längre tid. Senaste året jobbar jag nästan halvtid med utbildning på Folkuniversitetet och bredvid det frilansar jag till totalt ungefär fyra dagar i veckan.

I morse såg jag en intervju med en kvinna som bodde på ett ålderdomshem där personalen sedan några veckor arbetar sex timmar istället för åtta. Det första hon sa var att personalen verkade lugnare och hade tid att sitta ner och prata. Och vist. De tar in mer personal än tidigare för att täcka upp för de missade två timmarna per dag. Så troligen har de en högre kostnad för löner totalt. Men att man blir lugnare och ändå får mer eller lika mycket gjort stämmer väl överens med mina erfarenheter. Dessutom känner jag mig kreativare och har en större lust för utmaningar både på jobbet och på fritiden. Utan att mäta är jag helt säker på att jag gör mer eller bättre på mina färre arbetstimmar än jag gjorde tidigare.

Personalen i inslagen hade alla bibehållen lön. Det är lyxigt! Jag har inte det, men för mig är det värt det ändå. Mot mer tid finns det så många saker jag mer än gärna drar ner på. Jag behöver inte unna mig onödiga lyx-saker i lika stor utsträckning längre utan istället blir det en lyx att t.ex. kunna välja att vara ute i vårsolen en tisdag. Och gillar man inte att vara ute så mycket finns det miljoner andra saker man kan göra som inte behöver kosta så mycket. Sjunga i kör, spela teater eller lära sig teckna borde gå att göra för rimliga pengar. Vissa saker däremot kanske är svårare att få till på mindre budget.

Det svåra är att veta vilka saker man klarar sig utan. Får man in halva lönen är det saker som behöver väljas bort. Så enkelt är det. För mig landade det i att jag konsumerar väldigt lite och när jag köper försöker jag handla begagnat. Oftast går då dessutom pengarna till nått bra (vilket också har blivit viktigare i takt med att jag har mer tid att fundera).

Jag försöker också stå utanför köphetsen som västvärden är uppfostrad i. Jag fotar mycket och ofta blir jag lockad att tro att min fem år gamla systemkamera inte duger längre. Flera gånger har jag suttit och läst på vilken jag ska byta ut den mot. Mer och mer väljer jag att vänta med att ens titta på att köpa nytt tills den jag har är helt slut. Ofta är det mycket längre än man tror. Samma sak med ett par skor eller min väldigt gamla iPhone. Andra saker jag försöker välja är att bo billigare och enklare och att köra bil så lite som möjligt.

Innan kände jag aldrig ekonomisk oro. Det fanns alltid mycket större buffert än jag behövde. Nu kan jag absolut göra det ibland men den stressen känns konkretare än stressen att inte ha tid nog. En sak däremot som fortfarande känns oroligt då och då är hur pensionen kommer lösa sig. Har jag mindre lön lär det ju finnas mindre kvar i slutändan också. Här vet jag inte svaret men jag tänker just nu att worst case är att jag får jobba några år längre för att väga upp. Men det kanske inte är så farligt? Ivartfall inte om man är frisk.

Det finns såklart tusen sidor tankar och idéer kring detta men jag börjar här så får vi se. Är det någon som har frågor, egna erfarenheten eller kommentarer så säg!

Gatuporträtt (från Thailand)

Jag gillar att ta kort på folk jag inte känner. Det är spännande, intressant och jag får en anledning till att tvinga mig ut och ta kontakt. Jag ser någon som sticker ut och jag blir nyfiken på att veta mer. Jag tror gatufoto för mig handlar minst lika mycket kontakt och att förstå världen som om själva bilden.

När jag tar en bild går det ofta till ungefär så här. Jag får syn på någon jag vill ta kort på. Det är något med personen jag tycker är fint. Det kan vara allt ifrån att hen har en fin hatt på sig till att ljuset lägger sig fint i ansiktet.

Jag tittar på hur jag tror bilden kommer bli och justerar kameran efter det. Jag utgår oftast från bländare 8 och sedan justerar jag efter det. Kameran är i handen eller runt halsen. Jag är ungefär tio meter ifrån. Jag går fram lugnt, med ett stort leende och söker ögonkontakt. Första kontakten är utan tvekan det svåraste och viktigaste med att fota på gatan. Innan försökte jag smälta in så mycket som möjligt och vara neutral. Jag hade hört att det var så man skulle ”överaska modellen för att få en naturlig bild”. Jag har gjort det en del men jag trivs mer med att först ta kontakt och sedan ta bilden. Det känns som ett övertramp att slänga upp en kamera och ta en bild. Dessutom känns det som att man lätt missar samtalet då.

Kameran är fortfarande i handen eller runt halsen. Jag får kontakt och nu känner jag om det är ok eller inte att ta bilden. Får jag ingen kontakt är det inte ok. Ibland frågar jag och ibland höjer jag bara kameran försiktigt till ögat utan att släppa ögonen. Oftast behöver man inte säga något utan man kan bara ta bilden. Du känner om det är okej eller inte.

Jag tittar oftast inte på bilden men om jag gör det håller jag fram kameran och visar direkt. Personerna blir ofta smickrade och glada. Ännu har jag inte frågat efter att skicka bilden men det skulle jag gärna göra om läge finns.

Jag blir fortfarande lite stressad och vill skynda iväg bilden och sen gömma mig. Tänk om jag istället kunde ta ett andetag extra och leta en bättre komposition eller få bättre kontakt? Kanske ta bilden på högkant eller inkludera mer i bakgrunden eller förgrunden? Eller ta ett steg närmre? Det vore också kul att våga stanna kvar och ta fler bilder. Oftast tar jag bara en bild och sen tackar jag för mig och går vidare.

Vad är era bästa gatuporträttstips?

Det finns tre delar till från denna Thailandsresan. Del 1 är från yogaön Kho Yao Noi, del 2 från två nationalparker och del 3 från ön Kho Koh Khao.