Några tankar om att jobba mindre

Senaste veckorna har vi hört om att olika företag i göteborgstrakten låter sin personal arbeta sex timmar per dag istället för åtta. Med samma lön som tidigare. Det finns många liknande försök i olika branscher där man har använt allt ifrån hälsoskäl till arbetsbrist som argument. T.ex. har jag för mig man på Scania valde att låta personalen gå ner i tid istället för att säga upp personal under sämre tider.

Jag valde att sluta jobba heltid för snart fem år sedan. Sedan dess har jag jobbat mellan tre och fyra dagar i veckan. Jag har varit på några olika ställen både som tillfällig extra-personal och under längre tid. Senaste året jobbar jag nästan halvtid med utbildning på Folkuniversitetet och bredvid det frilansar jag till totalt ungefär fyra dagar i veckan.

I morse såg jag en intervju med en kvinna som bodde på ett ålderdomshem där personalen sedan några veckor arbetar sex timmar istället för åtta. Det första hon sa var att personalen verkade lugnare och hade tid att sitta ner och prata. Och vist. De tar in mer personal än tidigare för att täcka upp för de missade två timmarna per dag. Så troligen har de en högre kostnad för löner totalt. Men att man blir lugnare och ändå får mer eller lika mycket gjort stämmer väl överens med mina erfarenheter. Dessutom känner jag mig kreativare och har en större lust för utmaningar både på jobbet och på fritiden. Utan att mäta är jag helt säker på att jag gör mer eller bättre på mina färre arbetstimmar än jag gjorde tidigare.

Personalen i inslagen hade alla bibehållen lön. Det är lyxigt! Jag har inte det, men för mig är det värt det ändå. Mot mer tid finns det så många saker jag mer än gärna drar ner på. Jag behöver inte unna mig onödiga lyx-saker i lika stor utsträckning längre utan istället blir det en lyx att t.ex. kunna välja att vara ute i vårsolen en tisdag. Och gillar man inte att vara ute så mycket finns det miljoner andra saker man kan göra som inte behöver kosta så mycket. Sjunga i kör, spela teater eller lära sig teckna borde gå att göra för rimliga pengar. Vissa saker däremot kanske är svårare att få till på mindre budget.

Det svåra är att veta vilka saker man klarar sig utan. Får man in halva lönen är det saker som behöver väljas bort. Så enkelt är det. För mig landade det i att jag konsumerar väldigt lite och när jag köper försöker jag handla begagnat. Oftast går då dessutom pengarna till nått bra (vilket också har blivit viktigare i takt med att jag har mer tid att fundera).

Jag försöker också stå utanför köphetsen som västvärden är uppfostrad i. Jag fotar mycket och ofta blir jag lockad att tro att min fem år gamla systemkamera inte duger längre. Flera gånger har jag suttit och läst på vilken jag ska byta ut den mot. Mer och mer väljer jag att vänta med att ens titta på att köpa nytt tills den jag har är helt slut. Ofta är det mycket längre än man tror. Samma sak med ett par skor eller min väldigt gamla iPhone. Andra saker jag försöker välja är att bo billigare och enklare och att köra bil så lite som möjligt.

Innan kände jag aldrig ekonomisk oro. Det fanns alltid mycket större buffert än jag behövde. Nu kan jag absolut göra det ibland men den stressen känns konkretare än stressen att inte ha tid nog. En sak däremot som fortfarande känns oroligt då och då är hur pensionen kommer lösa sig. Har jag mindre lön lär det ju finnas mindre kvar i slutändan också. Här vet jag inte svaret men jag tänker just nu att worst case är att jag får jobba några år längre för att väga upp. Men det kanske inte är så farligt? Ivartfall inte om man är frisk.

Det finns såklart tusen sidor tankar och idéer kring detta men jag börjar här så får vi se. Är det någon som har frågor, egna erfarenheten eller kommentarer så säg!

Gatuporträtt (från Thailand)

Jag gillar att ta kort på folk jag inte känner. Det är spännande, intressant och jag får en anledning till att tvinga mig ut och ta kontakt. Jag ser någon som sticker ut och jag blir nyfiken på att veta mer. Jag tror gatufoto för mig handlar minst lika mycket kontakt och att förstå världen som om själva bilden.

När jag tar en bild går det ofta till ungefär så här. Jag får syn på någon jag vill ta kort på. Det är något med personen jag tycker är fint. Det kan vara allt ifrån att hen har en fin hatt på sig till att ljuset lägger sig fint i ansiktet.

Jag tittar på hur jag tror bilden kommer bli och justerar kameran efter det. Jag utgår oftast från bländare 8 och sedan justerar jag efter det. Kameran är i handen eller runt halsen. Jag är ungefär tio meter ifrån. Jag går fram lugnt, med ett stort leende och söker ögonkontakt. Första kontakten är utan tvekan det svåraste och viktigaste med att fota på gatan. Innan försökte jag smälta in så mycket som möjligt och vara neutral. Jag hade hört att det var så man skulle ”överaska modellen för att få en naturlig bild”. Jag har gjort det en del men jag trivs mer med att först ta kontakt och sedan ta bilden. Det känns som ett övertramp att slänga upp en kamera och ta en bild. Dessutom känns det som att man lätt missar samtalet då.

Kameran är fortfarande i handen eller runt halsen. Jag får kontakt och nu känner jag om det är ok eller inte att ta bilden. Får jag ingen kontakt är det inte ok. Ibland frågar jag och ibland höjer jag bara kameran försiktigt till ögat utan att släppa ögonen. Oftast behöver man inte säga något utan man kan bara ta bilden. Du känner om det är okej eller inte.

Jag tittar oftast inte på bilden men om jag gör det håller jag fram kameran och visar direkt. Personerna blir ofta smickrade och glada. Ännu har jag inte frågat efter att skicka bilden men det skulle jag gärna göra om läge finns.

Jag blir fortfarande lite stressad och vill skynda iväg bilden och sen gömma mig. Tänk om jag istället kunde ta ett andetag extra och leta en bättre komposition eller få bättre kontakt? Kanske ta bilden på högkant eller inkludera mer i bakgrunden eller förgrunden? Eller ta ett steg närmre? Det vore också kul att våga stanna kvar och ta fler bilder. Oftast tar jag bara en bild och sen tackar jag för mig och går vidare.

Vad är era bästa gatuporträttstips?

Det finns tre delar till från denna Thailandsresan. Del 1 är från yogaön Kho Yao Noi, del 2 från två nationalparker och del 3 från ön Kho Koh Khao.

Göteborgsvinter

Vill man fånga vintern får man va snabb. Jag vaknade och tittade ut. Såg snön och begav mig ut direkt. Den brukar ju som mest få ligga vit och fin nån dag. Nu ikväll är det +2 så det kletar mest.

Jag va ute några timmar så fort det ljusnade. Hundägarna va såklart ute men också oväntat många joggare.

När det händer nått otippat (som i detta fallet snö i götet) blir det enklare att prata med folk. Man tittar på varandra, ler och säger hej. Kanske pratar man lite om snön också? Man är ute på samma villkor på nått sätt? Det gör man aldrig annars. Varför är det så? Har ni tips för hur man får kontakt med folk i vanliga vardagen? Det vore kul att fota mer där också men det känns svårare.

Kho Koh Khao, Thailand

Eter första veckan på yogaön och andra i nationalparkerna så fortsatte vi Kho Koh Khao. Det är en ö på den thailändska västkusten strax norr om Khao Lak och ca 15 mil norr om Phuket. Vi bodde hos Pranee som är ett av de mindre ställena. Trevligt, personligt, fin strand och billigare än många av de andra större ställena. Ön finns som chartermål med några av de svenska bolagen (framförallt Khao Lak är stort chartermål) och det var helt klart en större andel svenskar här än vi mötte på övriga resan. Från fastlandet åker man en tiominuters-färja eller longtail.

Man åker runt hela ön på någon timme. Det går en väg längst med ön från piren i söder till djungeln i norr. På ön finns två byar för lokalbefolkningen. Båda ligger på norra halvan. Ena på västra sidan och andra på östra sidan ön. På östra sidan ligger även en pir till men jag tror inte man kan åka båt hit utan den är nog mer för fisket och kanske gummiplantagen? Nästan alla boende, resorts och restauranger ligger längst stranden på västra sidan. Ju längre norrut desto glesare mellan dem.

Vi utforskade stora delar av ön och det är helt klart värt att hyra moppe och åka upp framförallt till de nord-västra delarna. Landskapet liknar helt plötsligt ett sydsvenskt eller europeiskt med barrträd och boskapsängar. Restaurangen i nordvästra byn är också värd ett besök. Ett tips är att be om mildare kryddning. Jag gillar stark mat men detta va lite väl :)

Ena dagen när jag körde var jag lite väl nära att köra över en kobra som blev lika arg som jag blev rädd. Jag vet inte om det är mycket orm just här men jag såg spår av flera. Lite vaksamhet kan nog va smart.

Gillar man att prata med lokalbefolkning är det även värt att gå runt ett tag på piren på fastlandet. Jag gjorde det en förmiddag och träffade massor med människor. Nästan alla jobbade med fiske eller med att laga saker. I Thailand verkar allt gå sönder men man är också duktig på att laga det lokalt. Det finns många ”hål i väggen” där man kan laga allt från stora industrimaskiner till moppar.

När äventyren på våra tidigare veckor lagt sig fick jag tillbaka lite mer sug för att fota så det blev oproportionerligt mycket bilder på lokalbefolkning här :)

Kho Kho Khao är en av de öarna som drabbades hårt i Tsunamin och jag tycker man kände det. Stor respekt och vördnad inför de som var med. När jag gick runt och tittade funderade jag mycket på hur det kändes och känns för de. Om jag förstod rätt förstördes nästan hela ön då men är nu uppbyggd igen. Jag ville egentligen fråga lite om det men fick inte riktigt läge med någon. Pranee som ägde stället vi bodde på berättade lite och mannen som driver matbutiken lite.

Ett praktiskt problem efter Tsunamin var att mycket buskar och träd kring stränderna försvann. På höststormarna dras sanden ut så på flera ställen såg man att hus höll på att ramla ner i vattnet och på andra fanns det stora betångklumpar i havet som skulle hålla sanden på plats. Gillar man havsbad kan det va värt att kolla hur stranden är där man bor. De var tyvärr inte jättefint på alla ställen (dock superfint på Pranee).

Jag gillar verkligen Thailand. Detta var min andra gång hit och folk är överlag så himla himla trevliga, ser glada ut och hjälper dig mer än gärna! Jag åker gärna tillbaka!

Nationalparkerna Khao Sok och Surin Islands, Thailand

Efter våra tio dagar på Kho Yao Noi åkte vi till nationalparken Khao Sok som ligger ca 15 mil norr om Krabi. Till slut bestämde vi oss för att ta taxi istället för lokalbuss. Det tog ca tre timmar från Koh Yao Noi och kostade 500 sek jämfört med lokalbussarna som skulle kostat ca 100-200 sek och tagit ca 5-6 timmar med några stopp på vägen.

Khao Sok

Nationalparken är två delar. Först en stor djungel där man kan vandra (med guide). Det finns turer både med och utan övernattningar. Ena halvdagen gick vi en egen tur i djungeln och då får man bara gå på de vanliga vägarna. Som en varm promenad med bambuträd. Djungeln va inte riktigt de vi fokade på här utan vi hade åkt hit mest för att besöka Cheo Lan Lake som är en damm som byggdes i slutet på 80-talet tillsammans med några elkraftverk.

Alla hotell och boende ligger längst en gata i närheten av ingången till djungeln. Själva byn är ok men inte jättemysig. Det finns inte så mycket annat här än resorts. Från byn är det ca en timme i bil för att komma till sjön. Vi ville först hyra MC och köra själva men för oss blev det för krångligt. Alla båtturer på sjön bygger på att man åker med deras transfers från sitt boende.

Vid sjön är det en pir där massor av båtar avgår ifrån. Man kan antingen göra som vi och ta dagsturer eller åka ut till resorts som ligger på vattnet. De resorts vi såg på håll såg sådär ut så funderar ni på det kan ni kolla en extra gång. För oss räckte det helt klart med en dag här.

Sjön känns konstig men är otroligt vacker. Tänk er att man bygger väggar mellan några bergstoppar i alperna och låter vattnet fyllas upp i dalarna. Sjön är på sina ställen över 100 m djup och 165 km² stor. Om det nu säger nått. När man åker runt på den känns det som en väldigt stor sjö. Så stor att man inte inte hela samtidigt.

Dagsturer till både sjön och djungeln går att boka på plats. Det finns många olika resebyrås och nästan alla resorts har egna. De erbjuder något konstigt rabattsystem så att det blir (ganska mycket) billigare om man bokar båda genom samma. Värt att kolla upp.

Jag hade läst lite om att det fanns klättring i nationalparken och jag försökte verkligen hitta någon som kunde berätta om det men ingen visste. Guiderna trodde inte man fick klättra där ens så åk inte hit för att klättra :) Det finns helt klart fin sten för det om nån är sugen att åka dit och bygga ett stort klätterområde.

Surin Islands

Efter tre dagar i Khao Sok åkte vi vidare mot Surin Islands som är en marin nationalpark sju mil ut i havet på västkusten. Det är ett av Thailands bästa snorklings-områden.

För att komma hit åker man till Khuraburi som ligger ca två timmar lokalbuss från Khao Sok. Khuraburi är en stor gata med hus på båda sidorna. Ingen typisk turistort men väldigt trevligt. Sofia tyckte det var för varmt för sightseeing så jag gick på matmarknad och foto-runda själv. Vi hittade otroligt god thaimat på en liten resturang längst huvudgatan.

Vi bokade in en tredagars snorklingstur till Surinöarna via Andaman Discoveries. Det är ett företag som jobbar lokalt och fokuserar mycket på att ge tillbaka till thailändarna själva och bygga upp nått långsiktigt ur turismen. Det kändes väldigt bra när man pratade med dem och vi hade turen att en av deras egna guider åkte med hela turen ut till Surin. Hon va amerikanska men bodde i Thailand (Khuraburi) sedan fem år och berättade mycket om Thailand. Tex att thailändarna för första gången kunnat köpa bilar på avbetalning för några år sedan. De förklarade ju varför det var så otroligt mycket nya bilar.

Man åker speedboat en timme för att komma de sju milen ut. Många åker på dagsturer så båtarna är fulla.Jag har inte snorklat så mycket innan och jag hade höga förväntningar. Runt öarna finns det många olika snorklingsställen. Första dagen stannade vi på två olika innan vi på kvällen blev upphämtade i en longtailbåt som tog oss in till ön.

På ön bodde vi i en liten camping med ca 20 tält. I skuggsidan på världens finaste strand. Det fanns en resturang som serverade tre mål mat per dag och dushar och toaletter. Förutom det inte så mycket mer.

Snorklingen är fin, maten helt ok om än inte min bästa thaimat och guiderna fantastiska men det bästa med Surin är nog att de är så otroligt vackert. I vattnet såg jag en jättestor sköldpadda och en stor rocka plus miljoner med andra fina fiskar. En ledsam sak är att korallreven i Thailand verkligen håller på att dö. Vad jag förstod så är det på Surin som de fortfarande är bra men jag gissar att ca 50-70% var döda eller på gång att dö. Guiderna berättade att det hade börjat dö för tre år sedan och man trodde det var för att vattnet var för varmt. Vissa fiskar som tex haj har också simmat iväg. Hur fint det än var så lämnade det helt klart en ledsam känsla i mig efteråt. Är det likadant på resten av korallreven i världen? Hur länge till kommer fiskarna finnas kvar där? Utan korallerna kommer fiskarna förmodligen också simmar därifrån?

Förutom snorklingen fick man besöka en Monkens-by som är en havs-nomadbefolkning i Thailand och Burma. Det kändes lite barbariskt att klampa in 50 turister och vi hoppades på att kunna få åka dit i lite mindre grupp någon av de andra dagarna men det gick tyvärr inte. Ska man göra det måste man nog boka det med Andaman tidigare.

Vi tyckte det var lagom med tre dagar på Surin. Jag var tom lite mätt på att titta på alla fantastiska fiskar. Efter dagarna på Surin åkte vi tillbaka till fastlandet på seneftermiddagen och bestämde oss för att ta taxi till Koh Kho Kao. Vi tänkte att det var skönt att hinna dit på kvällen och slippa ta en natt till på vägen. Med facit på hand hade det gått att åka lokalbuss också. Mer om Koh Kho Kao i nästa blogpost!